Om svenska

"Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha. Orden trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen. Och allt bli så påtagligt och rått. Inga halvtoner, inga lätta antydningar och mjuka övergångar. Ett språk som tycks vara skapat till bruk för den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder."

- Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Äntligen har jag hittat en författare som beskriver en känsla jag ofta har i fråga om mitt modersmål svenska. Nu är det ju inte så att jag ogillar svenska på något vis (TVÄRTOM!), men jag känner ofta som Hjalmar Söderberg/Tyko Glas säger att svenska blir så påtagligt och sanningsenligt. För mig är det verkligen inget språk att ljuga på eller knappt ens använda för att böja lite på sanningen (eller ja, bend the truth, so to speak). Det som sägs på svenska är, för mig, väldigt sant, rått, ärligt, personligt och naket. Därför brukar jag switch to English om jag inte vill blotta mig själv totalt. Och i många fall känns engelska helt enkelt bättre att använda. Exempel? Ja, visst.

De flesta vet kanske inte detta om mig, men jag ogillar starkt att använda ordet "kyss" eller någon av dess andra former. Ordet känns obehagligt och får mig oftast att rysa lite. (Jag har aldrig påstått att jag är normal :P) MEN! På engelska har jag inga problem alls med ordet. "Kiss" låter bra, känns bra och fungerar bra i olika sammanhang. Där svenskan behöver två ord, kyss och puss, klarar sig engelskan med ett enda ord, kiss. Jag tvivlar starkt på att du som läser detta håller med mig om min aversion mot ordet "kyss" (usch, bara att skriva det upprepade gånger får mig att äcklas) eller ens förstår mig, men så är det. Jag avskyr ordet, dels för att det känns så naket och rått, dels för att jag helt enkelt inte tycker att det låter bra.

Ett annat exempel är "Jag älskar dig" vs. "I love you". Du kan nog gissa vilket jag tycker bättre om. Jag har inga problem med "Jag älskar...", för jag älskar många saker, typ som coca-cola, choklad, Harry Potter, metalmusik, salt- och vinägerchips, att bada, myspys und so weiter. Och ja, eftersom jag använder svenska så menar jag ju verkligen vad jag säger, och jag har inga problem med att folk får veta att jag älskar Harry Potter. Men om jag skulle låta någon individ veta att jag hyser väldigt starka känslor för den...ja, då skulle jag switch to English in a heartbeat. "I love you" säger det som "behöver" sägas, because, let's face it, sometimes you have to tell people how you feel and what they mean to you, samtidigt som jag har kvar en känsla av att inte helt ha blottat mig själv. Insane, I know, men som sagt, jag har aldrig påstått att jag är normal (eller mentalt frisk).

Jag antar att allt detta grundar sig i någon djuptgående osäkerhet och ovilja att släppa in någon nära inpå för att den personen kan försvinna och oj vad jobbigt det skulle kännas då (hej hobbypsykolog!), och att det på något vis har manifesterat sig i mitt språkanvändande. Jag tror inte att någon annan har lagt märke till detta hos mig, och tja, det kanske inte är helt smart ur självbevarelsesynpunkt att avslöja mig själv nu, men fuck it. Sometimes you just gotta let people in.

Blah blah blah, I love you! Kisses!