Angst

Jag får snart ett dampanfall på mig själv, och tänkte därför att det kanske går över en smula om jag skriver av mig lite. Glömmer liksom bort att jag har en blogg och att jag borde använda mig av den för sådana här saker. Anyway.

Det pågår ett virrvarr av tankar och känslor inom mig nu, och jag tycker att det är extremt jobbigt. Jag har en dryg vecka av skolan kvar innan jag får några veckors sommarlov, men jag kan inte koncentrera mig, hjärnan får inte ro till att göra det jag måste göra. Detta beror sannolikt på my emotional state som fuckar upp allting för tillfället. Jag mår inte dåligt per say, men jag gör ändå det, lite grann i alla fall. Det värsta är att det gör mig rastlös. MIG! RASTLÖS! Jag är ju typ den lataste personen i världen, den som aldrig har några problem med att ta rast och bara chilla när jag egentligen borde jobba. Nu jobbar jag inte (som vanligt), men för ovanlighetens skull får det mig att må dåligt.

Jag måste hursomhelst skriva klart och lämna in en uppsats som skulle varit inne den 24:e mars... Efter det har jag "bara" en hemtenta (som jag misstänker kommer halvt döda mig, minst) kvar innan det är sommarlov! Hemtentan skall vara inlämnad den 7:e juni, så innan dess kan jag nog inte förvänta mig att ångesten/dampet/rastlösheten lägger sig.

Efter den 7:e juni väntar alltså sommarlov...men vad innebär det för mig då? Förmodligen innebär det att jag kommer sitta hemma i skogen och uggla och ignoreras av mina vänner som bor i stan och inte orkar komma och hälsa på mig. Jippie, vad jag längtar...

Sedan har jag ju faktiskt fått sommarjobb också. Den 29 juni skall jag åka till Brighton i 3 veckor för att vara engelsklärare för STS Språkresor... Jag. Skiter. Nästan. På. Mig. Av. Skräck.

Alla säger att det kommer gå så bra, så bra, och Anna S. är ju så pepp att hälften vore nog :P

Men faktum är att jag kommer åka själv, jag känner ingen där, jag skall ansvara för en massa tonåringar i 3 veckor och dessutom behöva lära dem bättre engelska! Dear god, why did I sign up for this? För tillfället hanterar jag detta genom ett mycket effektivt känsloläge: Denial. Ack, Förnekelse, min kära vän! Du och jag har haft många bra stunder tillsammans, så hjälp mig även nu är du snäll.

Anyway, om jag nu överlever de 3 veckorna med sinnet i behåll (nåja) har jag nästan halva juli och hela augusti kvar att sommarlova mig! Skall verkligen försöka ta mig ner till Skåne för att hälsa på de av mina vänner som av någon outgrundlig anledning har flyttat dit (hrm...). And that means you, Mellgren, Elizabeth & Elias, och Elsa & Jens! I'm coming to get you!

Jag skall också försöka att tagga inför höstens studier, som jag hoppas blir mycket roligare än årets. Jag har språkhistoria att se fram emot, med studieresor till Oslo och Köpenhamn (yay!), men också en C-uppsats som måste skrivas (bu!) Fast den ska jag nog inte skriva förrän om ett drygt år. Jaja, vi får se hur det går helt enkelt...

Igår var ingen bra dag för mig heller. Vädret speglade mitt inre ganska väl med massa regn, grått och kvalmighet. Jag hade väldigt trevligt besök i ett par dagar, men när det trevliga besöket hade återvänt hem tappade jag lusten till allt. Jag försökte förströ tankarna med internet, men inte heller det var roligt. Till slut fick jag nog, och regnet kallade på mig, så jag flydde till skogs. En blöt skogspromenad upp till Lövsjön med The Cure i lurarna var både skönt och jobbigt. Skönt för att jag faktiskt gjorde någonting, and I do love the rain, jobbigt för att man är helt ensam med sina tankar och känslor, och man kan inte escape them. Och inte alltid få rätsida på dem heller.

Någon som däremot förstår mig bättre än jag själv gör är Vanessa. Tack och lov finns hon på bara ett sms avstånd. Och tack och lov så orkar hon med mitt skitsnack och svarar tålmodigt och genomtänkt. Hon ger mig så fina råd.

Vanessa: Obrigado pela vossa ajuda. Eu te amo. Abraços. (Hoppas det blev rätt.)

Fy vad mycket blaj det blev nu, men det var skönt att skriva. Några kommentarer på det?