Satt och bläddrade i ett gammalt hemligt block när jag hittade min lilla berättelse "Sagan om Kaktusen"! Denna skrev jag i första ring på gymnasiet har jag för mig, och hur dålig ni än kan tänkas tycka att den är så hade jag och ett par polare i alla fall askul när jag skrev den. Den är en kärleksförklaring till Dingle (ja, det är den, trots sarkasmen) och jag tänkte dela med mig av detta storverk! *ehm...host host* Det blev trots allt bara två kapitel, men vafan, jag hade inte tid med mer säger vi. (Och det är inte mitt fel att texten är utan mellanrum, det går fan inte asså! Nån som kan förklara hur man gör?)
Sagan om Kaktusen
Prolog
Detta är den första delen i en trilogi om Kaktus. Kaktus är en mycket konstig varelse. Ja, jag skriver varelse, för det är ingen som riktigt har listat ut vad han är för något. Han ser ut ungefär som en människa (fast med MYCKET konstiga ansiktsdrag som, t.ex., den totala bristen på öron), men har några märkliga drag, som helt skiljer sig från vanliga människor. Egentligen heter denna Kaktus-varelse Hackan Mönnerso, men i ett mycket förvirrat ögonblick intalade han sig själv, och alla andra, att han är "Kaktus". Vissa tror att detta beror på hans sjukliga intresse för kaktusar. Mycket originellt i så fall.
Denna "Hackan" har en mycket mystisk och tyst undersåte/kompanjon vid namn Ring-Hans Erikström. Dessa två är de enda medlemmarna i en trettonmannasekt, som tillbringar dagarna med att terrorisera elever på den väldigt prickiga skolan i Dangle, västkustmetropolen.
Rektorn på denna mycket prickiga skola är en rödmosig man vid namn Holman Görberg, och han är mycket ouppskattad bland de rosa eleverna. Han är nämligen rosa-fascist. Han är inte heller särskilt uppskattad av de randiga eleverna, men det av en helt annan anledning (en obscen sådan) som vi nog inte skall gå närmare in på. Dessutom så har Holman inte ett smack med denna berättelse att göra, men det kan hända att den lille fascisten slinker in någonstans.
I denna prolog bör också nämnas Kaktus totala och extrema rädsla för att åldras och för att folk skall få reda på hur gammal han egentligen är. Nu har jag nämnt de mest grundläggande fakta för att eventuella läsare skall förstå hur sjuk i huvudet "Hackan" faktiskt är. Och nu börjar berättelsen. På riktigt. Faktiskt. Jag lovar.
Kapitel 1 - Rekrytering av små oskyldiga elever
Det var en alldeles särskilt stekpannig dag i augusti, den fjortonde månaden i det trehundraelfte året. I Dangle befann sig ett antal färgobestämda elever. De hade börjat sitt första år på den väldigt prickiga skolan, och nu var det dags att bestämma färg. De olika färgfascisterna (eller ja, lärarna då) hade fått de små oskyldiga eleverna att prova på deras färger i några dagar och ville nu rekrytera dem till sina onda färgsekter. Dessa sekter har speciella täckmantlar i form av "inriktningar", som till exempel "djurvård" eller "miljöinriktningen" (vilken vi återkommer till senare). För omvärlden skall det se ut som en naturbruksskola där eleverna har trevligt på sina "inriktningar". Men ack, ack, om de bara kände till den grymma sanningen... Dessa färgsekter är ytterst farliga, och kan ibland ha en dödlig utgång. De stackars små oskyldiga slavarna - eh förlåt, eleverna - måste bland annat mocka skit, plöja åkrar och - hemskast av allt - läsa samhällsvetenskap med Gunnson Fritzell!!! Man kan tyvärr inte slippa undan, och nu var det dags för ettorna att välja färg.
De skakade, svettades, gjorde i brallan och skrek i högan sky. Äntligen var tortyren över. De hade gått med i dessa hemska sekter och var nu fast i tre fasansfyllda år.
Den färgsekt som hade misslyckats mest med att rekrytera slavar var den så kallade "miljöinriktningen". Hackan Mönnerso och Ring-Hans Erikström hade bara lyckats fånga tio stycken små blåbär, vilket av en slump var lika många som slavarna de hade rekryterat.
Kapitel 2 - Den ohemska inventeringen
Efter en snabb och torftig blåbärsmåltid började den första "miljölektionen", och Ring-Hans ropade upp slavarna.
- Blomie Annén? Gustjo Avhansson? Bapat Courick? Sonfri Dasfolo? Wenhe Holmerlen? Lison Johansa? Westfine Joseberger? Tätom Mimää? Olsinn Loson? Annjo Sushansson?
Eftersom ingen av dem svarade antog Ring-Hans helt enkelt att de alla var där.
- Idag skall vi inventera en bäck, sade Ring-Hans.
Slavarna ryggade förskräckt tillbaka. Bäckinventering! Vad hemskt! O, grymma öde! Det är många som på något mystiskt vis har försvunnit vid Dangle-skolans inventeringar. Lison blev så rädd att hon gömde sig bakom den bastanta Olssin, Miljöettornas sanna stålkvinna. Hon frågade skrämt Olsinn om de skulle våga. Alla tittade oroligt på Olsinn.
- Självklart, vi skall visa fascisterna vad vi går för, sade hon självsäkert, men självsäkerheten kunde lika gärna ha varit idioti. Eller hunger. Olsinn var nämligen konstant hungrig.
De gick iväg åt vart fan de nu skulle och kom inte tillbaka förrän tre veckor senare.
Tyvärr var det bara nio små slavar som kom tillbaka. Bapat Courick hade nämligen blivit uppäten, eller snarare uppgnagd, av mustaschhästar! Ettafjollorna hade blivit klara med inventeringen, som lyckligtvis inte krävde några dödsoffer, efter fyra och en sjundedels dag, när de träffade Kaktus utklädd till Hackan Mönnerso. Han hade beordrat dem ut till Trekittlarn, den hemska skogen ettafjollorna hade hört så mycket inte roliga saker om. 500 000 hektometer in i skogen hände något väldigt inte bra. Kaktus hade, under förklädnad av Hackan, lett in slavarna i den minst djupa delen av skogen där de fruktade mustaschhästarna bodde. Plötsligt hade de blivit anfallna av tre groteska mustaschhästar och efter en mycket olång kamp, där "Hackan" bara stod och skrattade på ett extremt elakt vis, lyckades de alla fly - förutom stackars Bapat som blev tillfångatagen och gnagd på. Sedan vandrade slavarna runt i Trekittlarn i två veckor och två och en halv dagar innan de kom tillbaka till fånglägret i Dangle.
SLUT
För mer hann jag inte skriva innan vi helt plötsligt hade tagit studenten. Jag svär, det tog typ bara tre veckor från att vi började till vi slutade. Det var ytterst märkligt. Gick väldigt fort. Lilla djurläteshärmande Angelica ritade ett par bilder till min berättelse och jag ska se om jag kan få in dem senare någon gång. Kommentarer om min awesomeness (eller tvärtom kanske) mottages tacksamt, speciellt från eventuella gamla Dingle-rävar som kanske läser detta. Prutt på er allihop!
